21. apr, 2018

"Nuet glider så lätt iväg..."

Så sitter jag där, i solen och känner de varma vindarna i ansiktet. Det är verkligen en stund av stillhet och närvaro...skulle kunna vara i alla fall, om jag inte ganska snabbt glider in i minnet av en dag, många år tidigare.

Minnet ger sken av att det var annorlunda då, att alla möjligheter stod vidöppna och villiga att låta sig fångas. Det burrar till i mobilen och jag väljer att kolla vad det gäller, trots att jag vet att det nog vore mer värt att spara detta till senare.

Tankarna, som nyss upptogs av en föreställning om hur det var tidigare, tar ett skutt två veckor framåt i tiden. Jag kollar min kalender och formulerar sedan ett svar på frågan som nått mig via displayen på min mobiltelefon. Bra, tänker jag, nu har jag bokat möte om det där som ska hända senare, under hösten, så nu ska jag bara sitta här och känna solen värma och höra fåglarna kvittra...

Men vänta, måste komma ihåg att ta upp imorgon frågan om hur det blir nästa vecka med det jag planerat, men som nu inte blir av... Ska vi hitta ett alternativ eller bara ställa in? Vad skulle vi kunna göra?

Efter en stunds funderande lägger jag plötsligt märke till någon som promenerar förbi och ser sådär avundsvärt tillfreds ut... Jag inser att jag ägnat en lång stund åt problemlösning  inför nästa vecka och känner att frågan väcks om varför det är så svårt att bara vara still i detta nu. Vad är det för drift vi har som gör det så lätt att låta nuet glida undan och istället fokusera på det onåbara som ju befinner sig tidigare eller senare.

En filosofisk reflektion angående detta är att vi som människor inte "är" utan att vi med nödvändighet "blir", alltså att vi definieras av vårt eget självöverskridande i tid och rum, och därför inte mer än väldigt korta stunder förmår "vara" i nuet. Vi blir ständigt till. Vi är processer i görning.

Kanske ska vi bara acceptera att det är så det fungerar, men kanske ska vi samtidigt undersöka på vilka sätt vi kan öva på att hålla kvar nuet och då upptäcka värdet av det som ligger i denna känsla av närvaro, med oss själva, med varandra och med världen.

Vi kan ta tillvara på erfarenheten av vad som sker i det goda samtalet, i det kreativa skapandet då vi skriver, bakar, planterar om blommor eller ägnar kärleken uppmärksamhet. VI kan tänka noga på vad som sker i dessa stunder av nu- och härvaro, för att sedan försöka upprätthålla stillheten i vår vardag lite oftare, så att vi då vi sitter där i solen och känner de varma vindarna i ansiktet verkligen inser hur priviligierade vi är, just i detta nu.