"I begynnelsen var ordet..."
Det var länge sedan jag filosoferade, ja, alltså tänkte till om något med förundran och nyfikenhet. Jag känner att det är hög tid att återuppta det som ju kan betraktas som en god vana och ett sätt att mota galenskapen i grind i en allt mer komplex och utmanande värld.
Det första jag lägger märke till är hur det känns. Jag undrar därför varför det påstås att ordet är primärt, det vill säga att det är ur ordet hela vår existens når oss? Är det ett rättvisande och tillämpbart sätt att betrakta världen på? Vad händer om vi istället föreställer oss att ursprunget når oss i form av en känsla?
I begynnelsen var glädjen...nyfikenheten...hungern...rädslan... Kort sagt, det första vi upplever är det som känns och som inte helt enkelt kan formuleras i ord. En sådan slutsats skulle kunna resultera i att vi istället för att uppmanas att sätta ord på det vi känner uppmuntras att förmedla vår känsla, på andra, mer direkta sätt. För hur mycket jag än älskar ordet och de språkliga uttrycken så råder det ingen tvekan om att det skapas en distans i överföringen mellan hur något känns och hur jag med ord kan beskriva detta.
Det finns en rad möjligheter att mer direkt förmedla känslor än via ordet. Dessa inbegriper, i den kultiverade värld vi befinner oss, alla olika former av konst. Allra tydligast för mig utgör kanske musiken en förmedlare och förstärkare av känslor.
Det är stor tragik att vi upplever en samhällsutveckling där rationalitet och effektivitet får mer spelutrymmen på bekostnad av de konstnärliga uttryck som representerar människors känslor och deras mående. Det är paradoxalt att det parallellt råder en motsatt trend vad gäller de områden där rationellt tänkande och analys bör råda: politik och ekonomi. Det politiska spelet i vår högindividualiserade epok kan tyckas bestå i en allt högre grad av fabricerade sanningar vilka kännetecknas av hur illa underbyggda de är. De saknar i mångt och mycket grund i vetenskapligt tänkande och dess ambassadörer har förirrat sig ut i det grundlösa tyckandets sankmarker. Budskapen de skriker ut appellerar till känslan av brist eller orättvisa vi tycker oss uppleva.
Redan Platon menade att det sociala sammanhanget är av vikt för hur vi agerar och mår. För att vara en god människa, och med Platon innebär det ju en objektiv egenskap, detta med godhet, så bör vi omge oss med andra goda människor. Att Platon är en mångfasetterad och konstruktiv tänkare är oomtvistligt. Han har bidragit med oerhört mycket till den filosofiska sfären. Vi bör dock, när vi läser honom idag vara försiktiga med hans elitistiska förhållningssätt. Vi kan inse hur begränsade vi blir om vi fullt ut anammar hans idé. Det finns idag ett begrepp för den position där vi isolerar oss med vårt sätt att tänka på, nämligen åsiktskorridor. I en sådan tankebubbla kan vi omöjligt befinna oss om vi vill föra filosofiska samtal och tänka mer noggrant. Om vi däremot känner att vi mår dåligt på jobbet, i skolan eller i något annat socialt sammanhang, i vilket vi befinner oss, och vidare kan härleda disharmonin vi upplever till det agerande och de åsikter som har med människorna runt oss att göra, bör vi kanske fundera på möjligheterna till förändring. Vi riskerar att bli nednötta i vår strävan att skapa något som vi tror är det rätta, om vi hela tiden stöter på patrull i form av negativa återkoppling.
Var uppmärksam på hur det känns och på huruvida ett samtal, ett tankeutbyte eller ett hantverkande vinner på det sammanhang i vilket det utspelar sig eller om det skulle fungera bättre någon annanstans.