"Det finns ingenstans att ta vägen..."

Att vara mitt i en förändringsprocess skapar nya insikter. Det är på ett sätt omvälvande, samtidigt som det är helt odramatiskt. Mer än chockartad ahaupplevelse handlar det om en långsam malande anpassning, en rörelse mot något annat, inte tidigare upplevt. En växande förståelse om att allt är annorlunda från och med nu. Ett existentiellt uppvaknande, om man så vill, i vilket världen på en gång framstår som en plats för samarbete och konstruktiv krishantering och samtidigt som avtäckt i sin brutalitet. Det tydliggörs hur ett ekonomisk-ideologiskt system vilket under lång tid fokuserat på individens styrka och strategiska förmåga uppenbaras som bristfälligt när det inte längre fungerar att stänga problem ute.

Ett virus når oss, nästan oavsett hur väl vi, som individer, förmår skydda oss, helt enkelt för att vår granne saknar resurserna, kunskapen eller viljan att skydda sig. På ett liknande sätt som påverkan på den globala miljön inte går att stänga dörren mot kan vi inte i detta nu åka någon annanstans för att slippa undan. Det finns ingenstans att ta vägen. Om det inte framgått sedan tidigare är det nu uppenbarat med all önskvärd tydlighet att vi inte längre kan fortsätta på samma sätt som vi gjort fram till nu. Vår individuella förmåga att hantera en global situation som den som en pandemi innebär är svag. Vi måste samarbeta, inte konkurrera. Frågan är varför vi inte förmår komma till en sådan slutsats redan innan en sådan här situation uppstår. Vi inte bara vet att vi är sociala varelser. När vi, förr eller senare, skärskådar oss själva och våra liv framstår det med all önskvärd tydlighet att vi vill vara sociala med andra mer än vi vill något annat. Inte hela tiden och inte till vilket pris som helst. Vi vill vara i en grupp där bekräftelse, trygghet och kärlek styr. I den bästa av världar lever vi våra liv precis så. Men den bästa av världar är sällan en konstant. Snarare något som kommer och går under livet. Här och nu är i bästa fall just precis där vi vill vara. Våren 2020 är för många inte en sådan plats. Det är tydligt att det fanns ett innan och att det kommer att finnas ett efter. Nuet är något av ett vakuum. Ett ofrånkomligt faktum att förhålla sig till. En avsaknad av så mycket som fram till nu varit vardag. Möten med människor på gatan, samtal med en främling på bussen, den oproblematiska närheten till andra i publiken framför en scen eller i biosalongen, de kollegiala men förtroliga tankeutbytena med någon på stolen bredvid på jobbet, den riktigt nära intimiteten med en annan människa, de inkännande kollektiva rörelserna i närkontakt med en stor grupp människor på väg någonstans, trängseln i bassängen på badhuset, köandet till kassan i matbutiken, kramarna, viskningarna, hängen... Alla dessa upplever som varit självklara sociala situationer i närhet till andra människor, ibland härliga, ibland inte helt angenäma men aldrig skrämmande.

Känslan av existentiellt obehag som skapas utgörs av en gnagande tanke på att det kan vara farligt att träffa andra människor, kanske inte för mig, kanske inte för de andra, just då och just där, men sannolikt för någon annan, i morgon eller senare under dagen. Det är svårt att bortse från möjliga konsekvenser av ett handlande, ständigt och överallt, med mindre än att bli en solitär.

Problemet är att få av oss kan hantera isolation någon längre tid, utan att påverkas negativt. Vi behöver varandra för att fungera. Vi behöver också varandra för att hantera det vi förstår. Hur kompetenta individer vi än framstår som så är vi beroende av varandra, av gruppens samlade kunskaper, erfarenheter och styrka. Ur ett globalt perspektiv innebär skrivningen om att gruppen aldrig är starkare än sin svagaste länk att vi behöver sluta låtsas som om problem kan finnas någon annanstans utan att det drabbar oss. Det är dessutom en moraliskt oförsvarbar position att envist hävda rimligheten i att världen är ordnad så som den är och att vår önskan är att allt ska återgå till det "normala".

Detta är ett vägskäl. Låt oss välja rätt väg för att klara av vad vi behöver hantera idag men framför allt för att klara av vad som kommer att möta oss imorgon.

Bild av Harry Fabel från Pixabay