9. maj, 2020

"Hur är det man gör..."

Visst är det fint, att veta hur världen är funtad. Det är bekvämt. Jag vaknar tidigt, försöker vända på mig och hoppas att det är förmiddag när jag hör världens knarrande friktion nästa gång. Så blir det inte. Jag kan inte stänga ljuset ute. Inte heller fåglarnas snackande. Trots allt är klockan 5.45 och de rullgardiner jag lovat mig själv de senaste åren har ännu inte blivit verklighet. Solen kom redan vid fem, sågs fyrtiofem minuter senare och segrade strax efter det. Naturligt kanske, men hur är det nu vi gör för att hantera ett fenomen som tvingar på oss sin naturlighet. Kultiverar det, så klart. Så bör det vara och om detta må vi vara överens. Eller...

Hur blir det när vi inte kan nå fram till varandra, alltså angående hur vi vill ha det, eller vad som är rätt väg att ta. Vi går åt olika håll. Senare, långt senare, när vi vandrat varvet runt möts vi så igen. Du hoppas att jag tagit mitt förnuft till fånga efter min promenad och jag tänker likaså att du ska ha insett hur rätt jag har. Det är naturligt, för trots att jag ju vet något som jag tror att du ännu inte förstått, nämligen att du kanske har lika rätt som jag så är det oförklarligt svårt för mig att acceptera det. Så vi går förbi varandra på vår väg runt klotet ännu en gång. Saknar varandra och det möjliga samtal vi hade kunnat ha. Detta är svårt, för vi har lärt oss att det är viktigt att hålla på sin rätt, att vara principfast och att detta att låta sig förledas är av ondo. Men vem är det egentligen som förleder vem?

Jag lyssnar och hör frågor som ställs, om vart världen är på väg och hur det ska bli. Frågor utan nyfikenhet. Krampande frågor med en önskan, eller ett krav på att bli besvarade på rätt sätt. Men hur ska vi någonsin förstå något om annat än det bekanta om vi uteslutande, gång efter annan, beställer det vi tror att vi vill ha, istället för att vara öppna för att pröva det vi inte ens visste fanns?

En vis person sa en gång att det synes vara som så att det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens fall. På frågan om hur det ska gå är det nog få som önskar att få harmagedon som svar. Något fler kan nog tycka att en finansiell härdsmälta är ett godtagbart eller till och med önskvärt svar. I båda fallen handlar det om det vi tror att vi vet något om och i båda fallen är kostnaden i förspillda liv enorm. Ja, i det första fallet är den hundraprocentig. Så varför frågar vi som vi gör och söker svar som dessa istället för att i tanken försöka uppfinna det vi ännu inte kan föreställa oss? Vem bestämde att tanken behöver vara begränsad, så fort det handlar om sådant som inte faller under rubriken fiktion?

Det är anmärkningsvärt hur vi tror att vi håller oss inom ramarna för det vi förmodar är rationellt handlande och tänkande när vi likställer katastrofkapitalismens avsaknad av spelregler med ekonomisk evolution, utan att reflektera över att evolution inte är detsamma som framsteg. Evolution är förändring i enlighet med omgivande omständigheter. Det handlar om överlevnad.

Idén om att det är pengar som får världen att snurra ör inget annat än fiktion. Det är människor som tror på fiktionen, eller snarare lärt sig att tro på fiktionen, som spänner fjädern som ger fart åt världen. Om det vore på annat sätt kunde vi ju alla luta oss tillbaka och bara åka med. Så låt oss starta om och berätta historien om hur världen är funtad på ett annat sätt.

Vi kan börja att med att kalla saker för det de är. Pengar är omvända skuldsedlar. Inte ett mått på lycka. Att tro att pengar är en metod för att driva in en skuld som handlar om att någon ska göra mig lycklig är ett fatalt misstag.

Det är viktigt vad vi använder för ord och hur vi gör det. Annars kan det bli så att vi missuppfattar livet till den milda grad att vi inte orkar med det. När pengar blir alltings mått slår det i något läge tillbaka. Vi vet att det är så, och lik förbannat väljer vi att dansa med i den virvlande och suggestiva koreografi vilken riskerar att göra oss utmattade och olyckliga. Varför gör vi det? Varför låter vi oss luras. För att det är berättelsen om konkurrens, framgång och pengars värde vi marinerats i sedan en mycket tidig ålder.

Det måste inte vara så. Vi måste inte acceptera de roller vi tilldelats i den berättelse vi egentligen inte tror på. Vi behöver inte vara offer för orubbliga omständigheter. Vad vi måste göra är att inse och acceptera att det är möjligt att sätta punkt, vända blad och skriva nytt bara om vi väljer att samarbeta. Då, när vi börjar samtala och lyssna på varandra om hur världen skulle kunna snurra på ett annat sätt, är allt möjligt. Allt börjar med en idé om något som ännu inte finns.

Bild av Moshe Harosh från Pixabay