"Mitt i livet händer det..."

Hör mig själv säga att jag inte vet om jag vågar komma och möta några kompisar. Att jag inte kan lita på min egen förmåga till återhållsamhet. Tänk om jag kanske inte kan låta bli att ge någon en kram?

Den här rädslan för att orsaka att någon annan blir sjuk är ju funktionell, javisst. Jag kan ju inte veta om jag bär på smitta. Det verkar ju ingen kunna veta. Jag har ju ingen aning om vilka konsekvenser detta i så fall skulle kunna få. Det är ju otydligt, vem som blir lite sjuk, vem som drabbas väldigt hårt och vem som dör. Rysk roulette. Lite till mans hoppas vi att kulan inte ligger i loppet. Inte för oss själva. Inte för någon.

Så hur ska jag kunna ta mig till ett möte och sedan hålla avstånd. Självkontroll är svårt. Förnuftet pressas till bristningsgränsen. Medvetenheten om det enda vettiga, till synes säkra, finns där. Som en tankebur. Livet är fullt av dem, dessa situationer, då man vet att det finns ett krävande borde som är så lätt att vilja se förbi. Man inser, lite försent, att kroppen kopplat loss sig själv och handlat på eget bevåg. Lämnat förnuftet långt bakom sig och seglat rätt in i stormen.

Det har alltid inneburit en risk. Det kan vara förödande. Att hoppa över skaklarna. Nu har det dock nått andra nivåer. Jag vill ju bara ta någon i hand, eller krama om någon jag inte sett på länge. Det är ingen självklarhet. Det behöver betänkas.

Det skapar en känsla av uppgivenhet. Att inte veta hur länge det kommer att pågå. Det nya normala. Hur ska vi kunna återgå till det som tidigare var. En del dagar svävar svaret jag inte vill ha framför mina ögon: Det kommer aldrig mer att vara självklart. Att stå nära någon, utan ett osäkert… "tänk om…"

Andra dagar är hela processen en källa till insikt om vad som är viktigt. Riktigt viktigt. En påtvingad förståelse om att varje sekund i ofrivillig ensamhet är en förlust. Inte förhandlingsbar. Individualismen kan väljas bara när den är ett kort steg ut ur gemenskapen. När det är enkelt att backa in igen. Gruppen är alltid primär. Värdet alltid intrinsikalt. Allt annat är en missuppfattning. 

Så hur ska jag agera. Jag kan inte låta bli att tänka på Tomas Tranströmers ord:

"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta."

Bild av PublicDomainPictures från Pixabay