"Det rullar..."
"I need more…" som Stoffe säger på tåget från Stockholm upp till Hedemora i filmen Dom kallar oss mods från 1968. Man ser det i hans ögon, att det inte finns någon gräns för hur härligt det kan bli. Så är det nog ofta. Eller skulle det kunna vara på annat sätt? Är det möjligt att lämna festen redan vid midnatt, förvissad om att det inte blir bättre än så som det är?
Handlar det om en förmåga att filtrera förväntningar genom ett realfilter? En tillgång som en del har och andra saknar? "Tack, det är bra nu." Är det någon som säger det och samtidigt uttrycker sitt hjärtas mening? Är det möjligt, eller handlar det om att bevisa något? Ståndaktighet, hög moral, återhållsamhet... Det blir ju hur som helst mer av något jämfört med något annat. Överflöd av det ena kallar vi dygd, överflöd av något annat utgör en last. Vi vill alltid ha mer. Ja, även dygder blir en sorts laster i samma ögonblick vi börjar jaga dem. En sorts nollsummespel där insatsen är den egna upplevelsen av utelämnande ärlighet. Min sanning om vem jag är. Om vem jag vill vara.
Så står vi där i flödet av ärlighet och blir synade. Bekräftade, bedömda, benådade…och vi vill ha mer. Det strömmar till. Tårar av glädje, av resignation, av lättnad, av besvikelse. Tårar som befriar oss själva från den rigida självkontroll vi utövar. Det enda vi inte, i själ och hjärta, vill ha mer av är denna disciplinerande decimerande demagogiska självspäkning under vilken vi lider när vi tackar nej till det som erbjuds, när vi i själva verket skulle vilja säga "ja, gärna det, gärna nu med en gång och gärna så mycket det går".
Det finns inga gränser för vad vi vill. Egentligen. Paradoxalt nog lär vi oss ganska tidigt att det är viktigt att vara svårflirtad. Bejakandet, får vi lära oss, signalerar bristande karaktär, och omdömeslöshet.
Begären blir vi dock inte av med. Konsekvensen är att vi lär oss ljuga. Vi tackar nej, lider en stund och smyger sedan iväg någonstans där ingen känner igen oss. Det är vår hemlighet…inbillar vi oss. Som ett socialt kontrakt vilket implicerar en tyst överenskommelse om att det vi inte pratar om, det finns inte. Men vi vet att alla vet det ingen vill tala om att de vet. Om sig själva, om oss alla.
Tänk vad bra det vore om vi sa som det är istället. Men kanske gör vi inte det av hänsyn till en ordning som är ömtålig.
"I need more..." Vad det är jag vill ha mer av är säkerligen inte detsamma som det du vill ha mer av, eller så är det exakt detsamma. Det skulle vi kunna prata om. Alltmedan tåget mot slutstationen rullar…
Bild av Engin Akyurt från Pixabay