"Vartannat ord..."

"En duett, vad bra…Vartannat ord…Nä,men…Vi kan inte köra vartannat ord…Jo, men det är bra, vartannat ord." Dialogen utspelar sig mellan Per Andersson och Måns Zelmerlöv i Så ska det låta från 19/1 2020. Det som sedan sker är bokstavligen en uppvisning i ekvilibristiskt artisteri.

Egenvärdet av det två minuter långa inslaget är utan tvekan stort. Energin och skratten finns på plats. Men det handlar också om mer än underhållning på hög nivå. Det handlar om bejakandet som förutsättning för allt görande. Analogin till det goda samtalet är enkel att göra. Alla ingredienser finns där, närvaron, engagemanget, entusiasmen och lyssnandet.

Om samtal var tonsatta skulle det vara tydligare när det skär sig men det skulle också vara enklare att följa både tempo och takt. Det skulle finnas möjlighet till stämsång och väl avpassade komplementära inslag. Det skulle krävas uppmärksamhet och koncentration. Det skulle behövas övning och dedikation.

Så vaddå? Så är det ju inte, kanske någon säger och jag svarar att jo, precis så är det. Fast musiken i samtalet inte alltid hörs så betyder det inte att den inte finns där som en möjlighet.  Därför ska vi vara rädda om möjligheten att få vara del i det stämda samtalet och anstränga oss för att undvika de falska toner som föds ur idéer om tolkningsföreträden, om rätt och fel, om självklarheter och fördomar. Den enda förmåga vi behöver göra bruk av är lyssnandet. Då kommer vi att välja ord med vilkas hjälp samtalet förvandlas till den estetiskt finstämda process i vilken ny förståelse föds. 

Det uppenbara borde ju vara att ett aktivt lyssnande ör det som ger mig som individ mest. Jag kan ju få information om saker jag inte redan kände till. Jag kan få en inblick i hur andra tänker och om jag inte förstår är det ju fullt möjligt att be om ett förtydligande. Om det finns tid och om jag är beredd att ompröva min position kan det vara avgörande, ja, till och med livsavgörande. Jag kan, istället för att förkasta något obekant, öppna dörren till ett nytt tankerum, vilket ju rimligtvis kan betraktas som något gott.

Och ja, det kan vara skrämmande att förstå något. I synnerhet då det uppenbarar hur jag tidigare brustit i min kunskap om vad som är möjligt. Det innebär en svårighet att tvingas inse att till synes säker grund verkar vara full av gropar och håligheter vilka gör min gång svajig.

Frågan bör ställas huruvida jag värderar sökandet efter det svårbegripliga eller annorlunda högre än känslan av bekvämlighet eller trygghet, men den bör också, innan den besvaras, undersökas med vidöppna ögon och öron. Om jag väljer att tacka nej till något är det mitt ansvar som människa att kunna svara på varför detta är mitt val.

Om jag är någon som vill ge svar på tal behöver jag skärskåda mina motiv för varför det ibland är viktigare för mig att ha rätt än att det som sägs är sant eller åtminstone sannolikt. Vad är skälet till att välja bort risken för nya insikter som riskerar att rubba cirklarna och vad är det för liv jag väljer om det jag påstår inte är det jag är säker på är sant?

Att ord, handlingar, beslut och val är osäkra är den obekväma sanning vi tvingas acceptera. Att alltid vara på glid, in i något nytt, utgör en samtidighet av kreerande och destruerande. I alla sammanhang, då vi brukar våra möjligheter att tänka, tala, lyssna och skapa, förbrukar vi oss själva i det att vi förändras.

Strävandet efter att bevara en inbillad existentiell konstant är ett misstag om vi vill leva ett meningsfullt och värdigt liv. Att leva är att våga utsätta sig för påverkan som förändrar. Att leva är att riskera att tappa ett ord eller två i en duett där lyssnandet och timingen gör hela skillnaden.

Bild av Gordon Johnson från Pixabay