"Dumhet är också en form av makt…"
Jag lyssnar på Shima Niavaranis sommarprat. Det är lätt att ryckas med i hennes berättelser. Jag föreställer mig det hon så målande och välformulerat beskriver och uppfattar de många lager av komplexitet hon presenterar. En bit in i sitt program sätter hon så ord på den frustration som jag upplever med vår värld. "Dumhet är också en form av makt…"
Mitt fokus vrids ur kurs och jag slungas ned i en associativ malström av olika människors uttalanden och göranden. Också jag är och har varit en spelare i detta dumhetens destruktiva spel.
Vi är alla medvetna om detta märkliga fenomen; dumheten som tar plats i våra olika sammanhang. Vi står ut med det av en rad skäl. Det kan handla om rädsla för repressalier eller osäkerhet vad gäller vårt eget mandat. Det kan handla om att vi saknar verktyg, språk eller ekonomi för att orka ta fighten. Bekvämlighet är en annan tänkbar anledning till passiv acceptans av sakernas tillstånd.
Det skav som i perioder infinner sig är existentiellt. När vi ställs inför frågor om meningsfullhet, livsvärde och hur vi prioriterar vår tid hamnar vi ibland i någon slags oförståelse inför oss själva och den verklighet vi var dag hanterar.
Till syvende och sist ör det svårförklarligt, detta att vi låter dumhet vara en så stor del av våra liv. Det saknar all rim och reson. Maktutövare med tvivelaktiga motiv finns såväl i våra nära sammanhang som i den globaliserade by vi inte kan fly, om vi inte lämnar planeten eller livet, svåra alternativ att sätta sitt hopp till. Bättre då att fundera över vad som driver oss som grupp att behålla beslutsfattare som ibland saknar all känsla för ansvarstagande och allt som oftast inte har vett att släppa sin egen prestige för att lyssna på andra.
Det är så världen är funtad, säger du. Ja, kanske, men är det inte snarare så att det är så den blir om människor som du och jag inte gör motstånd då vi upplever att det är dumhet som styr. Det pratas ibland om att samhället borde vara mer meritokratiskt, att beslut ska fattas av den mest lämpade, men det är uppenbart ett önsketänkande. Vår verklighet befinner sig ljusår ifrån en, för flertalet fungerande, meritokrati. Varför har vi annars de globala problem vi har? Redan Platon, så elitist han var, såg det motsägelsefulla i att låta de besuttna skriva regelboken. Han menade att det till att börja med krävs både lång utbildning och erfarenhet från en rad områden innan man är någon som kan bli betrodd med makt att styra samhället. För att säkerställa en samhällelig ordning av tillräcklig kvalitet räckte det för Platon dock inte med meriter. Då Lord Acton 1887 yttrade att "makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut" var detta ett omdöme helt i Platons anda. Som någon med makt att styra är det nämligen så att alla egenintressen måste ges upp. Familj och ägodelar är inte delar av en politikers liv. Detta förstår vi är en såpass extrem position så att den riskerar att fjärma makteliten från medborgarna då olikheterna till dessas vardag skulle bli allt för stor. Samtidigt är det idag så att skillnaderna ändå är enorma mellan de mångas tillvaro och vardagen för en del av de som i demokratisk anda valts att fatta beslut om våra gemensamma intressen.
Det är paradoxalt hur det system som skapar svårigheter för samhällets medborgare att kunna identifiera sig med högt uppsatta beslutsfattare och vice versa gynnar den populism som istället för att närma människor till varandra ökar avståndet, både mellan individer och grupper. Platon varnade för möjliga konsekvenser av demokratins förfall. Han menade att demokrati riskerade att öppna möjligheter för demagoger att få makt på helt legitim väg och att dessa sedan skulle kunna införa diktatur. Vi har under 1900-talet sett det ske flera gånger. Vi kan därför inte annat än anta att det måste ha med dumhet i alla led att göra då historien verkar upprepa sig. Idag ser vi dessa idiotins fanbärare på allt fler av maktens arenor men också i de publikhav som hyllar enkelspårighetens profeter. Vi upplever hur demokratin undergräver sig själv och vi låter detta ske, antingen av lättja eller av oförstånd.
Någon sa någon gång att människor som inte vill bli chefer troligtvis skulle bli utmärkta chefer. Följaktligen gäller antagligen motsatsen även om det bevisligen finns många exempel på kompetent ledarskap. Jag frestas att återigen lyssna på Platon och det han skriver om hur människor som söker sig till politiken gör det för att de söker personlig makt och därmed är ytterst olämpliga. De beslut de fattar korrelerar på ett direkt sätt till ett osunt och ibland farligt bekräftelsebehov.
För oss som privatpersoner är det kanske en önskan att det som styr oss är tankeförmågan och inte drifterna, men som de driftsmänniskor vi är kommer detta inte alltid att vara fallet, och det måste vi vara generösa nog att förstå, förlåta och omfamna.
För makthavare finns det dock inga förlåtande omständigheter för att låta drifterna styra. Problemet blir akut när tankeförmågan är så pass bristfällig som verkar vara fallet vad gäller några av storspelarna på de globala politiska arenorna. I den verkligheten finns inga alternativ; bara dumheten då den utgör den sämsta och mest förödande formen av makt…
Bild av Grégory ROOSE från Pixabay