24. maj, 2020

"Vartannat ord..."

"En duett, vad bra…Vartannat ord…Nä,men…Vi kan inte köra vartannat ord…Jo, men det är bra, vartannat ord." Dialogen utspelar sig mellan Per Andersson och Måns Zelmerlöv i Så ska det låta från 19/1 2020. Det som sedan sker är bokstavligen en uppvisning i ekvilibristiskt artisteri.

Egenvärdet av det två minuter långa inslaget är utan tvekan stort. Energin och skratten finns på plats. Men det handlar också om mer än underhållning på hög nivå. Det handlar om bejakandet som förutsättning för allt görande. Analogin till det goda samtalet är enkel att göra. Alla ingredienser finns där, närvaron, engagemanget, entusiasmen och lyssnandet.

Om samtal var tonsatta skulle det vara tydligare när det skär sig men det skulle också vara enklare att följa både tempo och takt. Det skulle finnas möjlighet till stämsång och väl avpassade komplementära inslag. Det skulle krävas uppmärksamhet och koncentration. Det skulle behövas övning och dedikation.

Så vaddå? Så är det ju inte, kanske någon säger och jag svarar att jo, precis så är det. Fast musiken i samtalet inte alltid hörs så betyder det inte att den inte finns där som en möjlighet.  Därför ska vi vara rädda om möjligheten att få vara del i det stämda samtalet och anstränga oss för att undvika de falska toner som föds ur idéer om tolkningsföreträden, om rätt och fel, om självklarheter och fördomar. Den enda förmåga vi behöver göra bruk av är lyssnandet. Då kommer vi att välja ord med vilkas hjälp samtalet förvandlas till den estetiskt finstämda process i vilken ny förståelse föds. 

Det uppenbara borde ju vara att ett aktivt lyssnande ör det som ger mig som individ mest. Jag kan ju få information om saker jag inte redan kände till. Jag kan få en inblick i hur andra tänker och om jag inte förstår är det ju fullt möjligt att be om ett förtydligande. Om det finns tid och om jag är beredd att ompröva min position kan det vara avgörande, ja, till och med livsavgörande. Jag kan, istället för att förkasta något obekant, öppna dörren till ett nytt tankerum, vilket ju rimligtvis kan betraktas som något gott.

Och ja, det kan vara skrämmande att förstå något. I synnerhet då det uppenbarar hur jag tidigare brustit i min kunskap om vad som är möjligt. Det innebär en svårighet att tvingas inse att till synes säker grund verkar vara full av gropar och håligheter vilka gör min gång svajig.

Frågan bör ställas huruvida jag värderar sökandet efter det svårbegripliga eller annorlunda högre än känslan av bekvämlighet eller trygghet, men den bör också, innan den besvaras, undersökas med vidöppna ögon och öron. Om jag väljer att tacka nej till något är det mitt ansvar som människa att kunna svara på varför detta är mitt val.

Om jag är någon som vill ge svar på tal behöver jag skärskåda mina motiv för varför det ibland är viktigare för mig att ha rätt än att det som sägs är sant eller åtminstone sannolikt. Vad är skälet till att välja bort risken för nya insikter som riskerar att rubba cirklarna och vad är det för liv jag väljer om det jag påstår inte är det jag är säker på är sant?

Att ord, handlingar, beslut och val är osäkra är den obekväma sanning vi tvingas acceptera. Att alltid vara på glid, in i något nytt, utgör en samtidighet av kreerande och destruerande. I alla sammanhang, då vi brukar våra möjligheter att tänka, tala, lyssna och skapa, förbrukar vi oss själva i det att vi förändras.

Strävandet efter att bevara en inbillad existentiell konstant är ett misstag om vi vill leva ett meningsfullt och värdigt liv. Att leva är att våga utsätta sig för påverkan som förändrar. Att leva är att riskera att tappa ett ord eller två i en duett där lyssnandet och timingen gör hela skillnaden.

Bild av Gordon Johnson från Pixabay

19. maj, 2020

"Det rullar..."

"I need more…" som Stoffe säger på tåget från Stockholm upp till Hedemora i filmen Dom kallar oss mods från 1968. Man ser det i hans ögon, att det inte finns någon gräns för hur härligt det kan bli. Så är det nog ofta. Eller skulle det kunna vara på annat sätt? Är det möjligt att lämna festen redan vid midnatt, förvissad om att det inte blir bättre än så som det är?

Handlar det om en förmåga att filtrera förväntningar genom ett realfilter? En tillgång som en del har och andra saknar? "Tack, det är bra nu." Är det någon som säger det och samtidigt uttrycker sitt hjärtas mening? Är det möjligt, eller handlar det om att bevisa något? Ståndaktighet, hög moral, återhållsamhet... Det blir ju hur som helst mer av något jämfört med något annat. Överflöd av det ena kallar vi dygd, överflöd av något annat utgör en last. Vi vill alltid ha mer. Ja, även dygder blir en sorts laster i samma ögonblick vi börjar jaga dem. En sorts nollsummespel där insatsen är den egna upplevelsen av utelämnande ärlighet. Min sanning om vem jag är. Om vem jag vill vara.

Så står vi där i flödet av ärlighet och blir synade. Bekräftade, bedömda, benådade…och vi vill ha mer. Det strömmar till. Tårar av glädje, av resignation, av lättnad, av besvikelse. Tårar som befriar oss själva från den rigida självkontroll vi utövar. Det enda vi inte, i själ och hjärta, vill ha mer av är denna disciplinerande decimerande demagogiska självspäkning under vilken vi lider när vi tackar nej till det som erbjuds, när vi i själva verket skulle vilja säga "ja, gärna det, gärna nu med en gång och gärna så mycket det går".

Det finns inga gränser för vad vi vill. Egentligen. Paradoxalt nog lär vi oss ganska tidigt att det är viktigt att vara svårflirtad. Bejakandet, får vi lära oss, signalerar bristande karaktär, och omdömeslöshet.

Begären blir vi dock inte av med. Konsekvensen är att vi lär oss ljuga. Vi tackar nej, lider en stund och smyger sedan iväg någonstans där ingen känner igen oss. Det är vår hemlighet…inbillar vi oss. Som ett socialt kontrakt vilket implicerar en tyst överenskommelse om att det vi inte pratar om, det finns inte. Men vi vet att alla vet det ingen vill tala om att de vet. Om sig själva, om oss alla.

Tänk vad bra det vore om vi sa som det är istället. Men kanske gör vi inte det av hänsyn till en ordning som är ömtålig.

"I need more..." Vad det är jag vill ha mer av är säkerligen inte detsamma som det du vill ha mer av, eller så är det exakt detsamma. Det skulle vi kunna prata om. Alltmedan tåget mot slutstationen rullar…

Bild av Engin Akyurt från Pixabay 

12. maj, 2020

"Mitt i livet händer det..."

Hör mig själv säga att jag inte vet om jag vågar komma och möta några kompisar. Att jag inte kan lita på min egen förmåga till återhållsamhet. Tänk om jag kanske inte kan låta bli att ge någon en kram?

Den här rädslan för att orsaka att någon annan blir sjuk är ju funktionell, javisst. Jag kan ju inte veta om jag bär på smitta. Det verkar ju ingen kunna veta. Jag har ju ingen aning om vilka konsekvenser detta i så fall skulle kunna få. Det är ju otydligt, vem som blir lite sjuk, vem som drabbas väldigt hårt och vem som dör. Rysk roulette. Lite till mans hoppas vi att kulan inte ligger i loppet. Inte för oss själva. Inte för någon.

Så hur ska jag kunna ta mig till ett möte och sedan hålla avstånd. Självkontroll är svårt. Förnuftet pressas till bristningsgränsen. Medvetenheten om det enda vettiga, till synes säkra, finns där. Som en tankebur. Livet är fullt av dem, dessa situationer, då man vet att det finns ett krävande borde som är så lätt att vilja se förbi. Man inser, lite försent, att kroppen kopplat loss sig själv och handlat på eget bevåg. Lämnat förnuftet långt bakom sig och seglat rätt in i stormen.

Det har alltid inneburit en risk. Det kan vara förödande. Att hoppa över skaklarna. Nu har det dock nått andra nivåer. Jag vill ju bara ta någon i hand, eller krama om någon jag inte sett på länge. Det är ingen självklarhet. Det behöver betänkas.

Det skapar en känsla av uppgivenhet. Att inte veta hur länge det kommer att pågå. Det nya normala. Hur ska vi kunna återgå till det som tidigare var. En del dagar svävar svaret jag inte vill ha framför mina ögon: Det kommer aldrig mer att vara självklart. Att stå nära någon, utan ett osäkert… "tänk om…"

Andra dagar är hela processen en källa till insikt om vad som är viktigt. Riktigt viktigt. En påtvingad förståelse om att varje sekund i ofrivillig ensamhet är en förlust. Inte förhandlingsbar. Individualismen kan väljas bara när den är ett kort steg ut ur gemenskapen. När det är enkelt att backa in igen. Gruppen är alltid primär. Värdet alltid intrinsikalt. Allt annat är en missuppfattning. 

Så hur ska jag agera. Jag kan inte låta bli att tänka på Tomas Tranströmers ord:

"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta."

Bild av PublicDomainPictures från Pixabay

9. maj, 2020

"Hur är det man gör..."

Visst är det fint, att veta hur världen är funtad. Det är bekvämt. Jag vaknar tidigt, försöker vända på mig och hoppas att det är förmiddag när jag hör världens knarrande friktion nästa gång. Så blir det inte. Jag kan inte stänga ljuset ute. Inte heller fåglarnas snackande. Trots allt är klockan 5.45 och de rullgardiner jag lovat mig själv de senaste åren har ännu inte blivit verklighet. Solen kom redan vid fem, sågs fyrtiofem minuter senare och segrade strax efter det. Naturligt kanske, men hur är det nu vi gör för att hantera ett fenomen som tvingar på oss sin naturlighet. Kultiverar det, så klart. Så bör det vara och om detta må vi vara överens. Eller...

Hur blir det när vi inte kan nå fram till varandra, alltså angående hur vi vill ha det, eller vad som är rätt väg att ta. Vi går åt olika håll. Senare, långt senare, när vi vandrat varvet runt möts vi så igen. Du hoppas att jag tagit mitt förnuft till fånga efter min promenad och jag tänker likaså att du ska ha insett hur rätt jag har. Det är naturligt, för trots att jag ju vet något som jag tror att du ännu inte förstått, nämligen att du kanske har lika rätt som jag så är det oförklarligt svårt för mig att acceptera det. Så vi går förbi varandra på vår väg runt klotet ännu en gång. Saknar varandra och det möjliga samtal vi hade kunnat ha. Detta är svårt, för vi har lärt oss att det är viktigt att hålla på sin rätt, att vara principfast och att detta att låta sig förledas är av ondo. Men vem är det egentligen som förleder vem?

Jag lyssnar och hör frågor som ställs, om vart världen är på väg och hur det ska bli. Frågor utan nyfikenhet. Krampande frågor med en önskan, eller ett krav på att bli besvarade på rätt sätt. Men hur ska vi någonsin förstå något om annat än det bekanta om vi uteslutande, gång efter annan, beställer det vi tror att vi vill ha, istället för att vara öppna för att pröva det vi inte ens visste fanns?

En vis person sa en gång att det synes vara som så att det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens fall. På frågan om hur det ska gå är det nog få som önskar att få harmagedon som svar. Något fler kan nog tycka att en finansiell härdsmälta är ett godtagbart eller till och med önskvärt svar. I båda fallen handlar det om det vi tror att vi vet något om och i båda fallen är kostnaden i förspillda liv enorm. Ja, i det första fallet är den hundraprocentig. Så varför frågar vi som vi gör och söker svar som dessa istället för att i tanken försöka uppfinna det vi ännu inte kan föreställa oss? Vem bestämde att tanken behöver vara begränsad, så fort det handlar om sådant som inte faller under rubriken fiktion?

Det är anmärkningsvärt hur vi tror att vi håller oss inom ramarna för det vi förmodar är rationellt handlande och tänkande när vi likställer katastrofkapitalismens avsaknad av spelregler med ekonomisk evolution, utan att reflektera över att evolution inte är detsamma som framsteg. Evolution är förändring i enlighet med omgivande omständigheter. Det handlar om överlevnad.

Idén om att det är pengar som får världen att snurra ör inget annat än fiktion. Det är människor som tror på fiktionen, eller snarare lärt sig att tro på fiktionen, som spänner fjädern som ger fart åt världen. Om det vore på annat sätt kunde vi ju alla luta oss tillbaka och bara åka med. Så låt oss starta om och berätta historien om hur världen är funtad på ett annat sätt.

Vi kan börja att med att kalla saker för det de är. Pengar är omvända skuldsedlar. Inte ett mått på lycka. Att tro att pengar är en metod för att driva in en skuld som handlar om att någon ska göra mig lycklig är ett fatalt misstag.

Det är viktigt vad vi använder för ord och hur vi gör det. Annars kan det bli så att vi missuppfattar livet till den milda grad att vi inte orkar med det. När pengar blir alltings mått slår det i något läge tillbaka. Vi vet att det är så, och lik förbannat väljer vi att dansa med i den virvlande och suggestiva koreografi vilken riskerar att göra oss utmattade och olyckliga. Varför gör vi det? Varför låter vi oss luras. För att det är berättelsen om konkurrens, framgång och pengars värde vi marinerats i sedan en mycket tidig ålder.

Det måste inte vara så. Vi måste inte acceptera de roller vi tilldelats i den berättelse vi egentligen inte tror på. Vi behöver inte vara offer för orubbliga omständigheter. Vad vi måste göra är att inse och acceptera att det är möjligt att sätta punkt, vända blad och skriva nytt bara om vi väljer att samarbeta. Då, när vi börjar samtala och lyssna på varandra om hur världen skulle kunna snurra på ett annat sätt, är allt möjligt. Allt börjar med en idé om något som ännu inte finns.

Bild av Moshe Harosh från Pixabay

1. maj, 2020

"Det finns ingenstans att ta vägen..."

Att vara mitt i en förändringsprocess skapar nya insikter. Det är på ett sätt omvälvande, samtidigt som det är helt odramatiskt. Mer än chockartad ahaupplevelse handlar det om en långsam malande anpassning, en rörelse mot något annat, inte tidigare upplevt. En växande förståelse om att allt är annorlunda från och med nu. Ett existentiellt uppvaknande, om man så vill, i vilket världen på en gång framstår som en plats för samarbete och konstruktiv krishantering och samtidigt som avtäckt i sin brutalitet. Det tydliggörs hur ett ekonomisk-ideologiskt system vilket under lång tid fokuserat på individens styrka och strategiska förmåga uppenbaras som bristfälligt när det inte längre fungerar att stänga problem ute.

Ett virus når oss, nästan oavsett hur väl vi, som individer, förmår skydda oss, helt enkelt för att vår granne saknar resurserna, kunskapen eller viljan att skydda sig. På ett liknande sätt som påverkan på den globala miljön inte går att stänga dörren mot kan vi inte i detta nu åka någon annanstans för att slippa undan. Det finns ingenstans att ta vägen. Om det inte framgått sedan tidigare är det nu uppenbarat med all önskvärd tydlighet att vi inte längre kan fortsätta på samma sätt som vi gjort fram till nu. Vår individuella förmåga att hantera en global situation som den som en pandemi innebär är svag. Vi måste samarbeta, inte konkurrera. Frågan är varför vi inte förmår komma till en sådan slutsats redan innan en sådan här situation uppstår. Vi inte bara vet att vi är sociala varelser. När vi, förr eller senare, skärskådar oss själva och våra liv framstår det med all önskvärd tydlighet att vi vill vara sociala med andra mer än vi vill något annat. Inte hela tiden och inte till vilket pris som helst. Vi vill vara i en grupp där bekräftelse, trygghet och kärlek styr. I den bästa av världar lever vi våra liv precis så. Men den bästa av världar är sällan en konstant. Snarare något som kommer och går under livet. Här och nu är i bästa fall just precis där vi vill vara. Våren 2020 är för många inte en sådan plats. Det är tydligt att det fanns ett innan och att det kommer att finnas ett efter. Nuet är något av ett vakuum. Ett ofrånkomligt faktum att förhålla sig till. En avsaknad av så mycket som fram till nu varit vardag. Möten med människor på gatan, samtal med en främling på bussen, den oproblematiska närheten till andra i publiken framför en scen eller i biosalongen, de kollegiala men förtroliga tankeutbytena med någon på stolen bredvid på jobbet, den riktigt nära intimiteten med en annan människa, de inkännande kollektiva rörelserna i närkontakt med en stor grupp människor på väg någonstans, trängseln i bassängen på badhuset, köandet till kassan i matbutiken, kramarna, viskningarna, hängen... Alla dessa upplever som varit självklara sociala situationer i närhet till andra människor, ibland härliga, ibland inte helt angenäma men aldrig skrämmande.

Känslan av existentiellt obehag som skapas utgörs av en gnagande tanke på att det kan vara farligt att träffa andra människor, kanske inte för mig, kanske inte för de andra, just då och just där, men sannolikt för någon annan, i morgon eller senare under dagen. Det är svårt att bortse från möjliga konsekvenser av ett handlande, ständigt och överallt, med mindre än att bli en solitär.

Problemet är att få av oss kan hantera isolation någon längre tid, utan att påverkas negativt. Vi behöver varandra för att fungera. Vi behöver också varandra för att hantera det vi förstår. Hur kompetenta individer vi än framstår som så är vi beroende av varandra, av gruppens samlade kunskaper, erfarenheter och styrka. Ur ett globalt perspektiv innebär skrivningen om att gruppen aldrig är starkare än sin svagaste länk att vi behöver sluta låtsas som om problem kan finnas någon annanstans utan att det drabbar oss. Det är dessutom en moraliskt oförsvarbar position att envist hävda rimligheten i att världen är ordnad så som den är och att vår önskan är att allt ska återgå till det "normala".

Detta är ett vägskäl. Låt oss välja rätt väg för att klara av vad vi behöver hantera idag men framför allt för att klara av vad som kommer att möta oss imorgon.

Bild av Harry Fabel från Pixabay