"Att tro eller inte tro, det är frågan..."

Jag känner ibland en avund gentemot troende människor. Tänk att ha en övertygelse om något. Något som innebär absolut visshet. Jag vet att de allra flesta som hyser någon sorts tro, från tid till annan, tvivlar. Så måste det vara; att tro är inte att veta. När livet är rörigt och frågetecken ställer sig i kö skulle det ändå kännas lättare om det fanns något att falla tillbaka på, något som inte skulle behöva ses ur olika perspektiv. 

Någon lär ha sagt att detta med att filosofera är att undergräva sig själv. Filosoferandet är alltså inte riskfritt. Att ställa frågor är att söka svar. Det som är krävande vad gäller det filosofiska frågeställandet är att det kan kännas som om svaren antingen är för många eller att de inte visar sig alls. Filosoferandet utgör i detta en så stor otillfredsställelse, ett ständigt pågående antiklimax. 

Likväl är det filosofiska undersökandet av livet det jag ständigt återkommer till. Också då det är frustrerande genom att frågandet hela tiden skapar nya frågor. Det filosofiska livet ger aldrig entydiga svar och de svar som kommer skapar genast nya frågor. Bra dagar är detta en utmaning att anta; något som innebär spänning och skapar en kreativ och produktiv process. Mindre bra dagar kan det ständiga frågeformulerandet kännas poänglöst. Dåliga dagar kan processen innebära oerhört mörka tankar om livets och världens ständiga och till synes meningslöst föränderliga oskärpa. Alla livlinor riskerar då att brista och jag faller ner i en malström av negativitet. Ett fenomen som just då inte bara känns oundvikligt utan dessutom hopplöst återkommande. 

Som tur är återvänder jag alltid förr eller senare till tanken om att det filosofiska frågandet är nödvändigt. Sokrates lär ha uttryckt att ”det oreflekterade livet inte är värt att leva”. Det är paradoxalt nog så att den tankens irrfärd som för oss ner i de mest bråddjupa dalar av meningslöshet är desamma som också tar oss upp i de kreativa och produktiva sfärer i vilka skapas de mest fantastiska tankekonstruktioner. 

Kanske är utgångspunkten själva pudelns kärna, detta med avund. Det handlar om att erfara något och inbilla sig att man därför kan veta något om detta. För mig handlar det om att jag tillskriver andra människor ett inre liv som på något sätt skulle vara lättare än mitt. Vad gäller de troende inbillar jag mig att de alltid har sin övertygelse att falla tillbaka på, men det är ju inget jag kan vara säker på. De frågor de ställer när livet och världen verkar utgöra ett drama fyllt av orättfärdighet är antagligen ganska lika de jag formulerar. 

Om jag skärskådar mitt inre liv så nog är det så att jag hyser en övertygelse; nämligen att filosoferande leder till insikt och vidare till ökade möjligheter att handla gott. I linje med detta formulerar jag en fråga som saknar ett entydigt svar. Kan filosofisk aktivitet vara föremål för tro, ja till och med innebära en övertygelse att falla tillbaka på då marken under våra fötter gungar?

Bild av Engin Akyurt från Pixabay