"Delar i varandras berättelser..."

Jag möter en gammal vän. Det finns så mycket att prata om. Erfarenheter från ett halvt sekel. Många saker vi inte hade en aning om då, som vi nu kan prata om tillsammans. Barn, små som stora. Relationer, fina såväl som dysfunktionella. Vardagar, de som smidigt betats av och andra, då vi var och en för sig, ensamma, suttit ihopkrupna i olika hörn, fyllda av ångest. Fester, sådana som förlöpt helt enligt önskemål och andra som slutat i kaos. Vi kastas mellan olika åldrar. Att de dagar som räknats dyker upp oftare än de som komma skall är inte konstigt. Det är trots allt lättare att undersöka det vi tror oss minnas än det vi bara kan spekulera om. Kanske är det också så vi vill ha det. Vi väljer att plocka upp det goda som hänt och drömma oss tillbaka för att i nästa sekund kasta oss in i det olustiga som vi inte längre behöver vara i. Det är frihet, att kunna välja att stanna till eller släppa taget.

Vilka är berättelserna om våra respektive liv om inte precis de vi berättar för varandra då vi rör oss fram och åter mellan då, nu och sedan. Det är i dessa vi blir till. Hur är det i så fall med nu- , här- och närvaron? Riskerar vi inte att hela tiden flyga någon annanstans om berättandet tar plats på görandets bekostnad? Nja, det behöver nog inte finnas en motsättning. Nu sitter jag här, ser och hör dig, skrattar och gråter åt det du berättar, berörs, blir påmind om något, blir uppspelt, dämpad eller kanske lycklig. Jag är den som lyssnar och du är den som blir lyssnad på. Det skulle inte hända om vi inte, i detta nu, var här tillsammans.

Det är i upplevelser av oss själva reflekterade genom andra som vi får syn på det vi inte ser i spegeln. Spegeln redovisar enbart den yta som vi jämför med samma yta från dagen innan. En yta vilken illustrerar tidens linjära obeveklighet. Vi ser oss själva se oss själva, utan nyanser. Vårt fokus är enkelriktat och saknar utrymme för dialog annan än den som karaktäriseras av självbekräftelse eller självförnekelse. 

Om du låter mig lyssna förutsättningslöst på det du berättar kan jag återgälda detta med bilder av dig, mångdubbelt mer komplexa än de du ser i spegeln. Sanna bilder i vilka du samtidigt är den du var och den du kommer att vara. Bilder i vilka du är i alla åldrar, här och nu. Berättelserna gör tidsresor möjliga och de komplexa relationerna mellan dig och mig tar oss till olika platser tillsammans.

Tystnad kan skapa plats för inre dialog men den kan också orsaka inre smärta. Smärta vilken behöver lindras. Enkelriktad kommunikationen kan skapa intryck och inspiration men den kan också leda till känslor av otillräcklighet. Känslor som behöver tas om hand. Berättelser som består i ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter där vi ömsom lyssnar och ömsom talar ger utrymme för att bearbeta det som skapats i form av smärta och otillräcklighet. Därför ska vi samtala med varandra om allt! Inte bara om det vi tror att andra kan vara intresserade av, inte bara det som är bekvämt, inte bara det som passar in, inte bara det som glider förbi friktionsfritt. Det är i de komplicerade och störiga berättelserna vi blir till, på riktigt. Det är dessa berättelser vi behöver dela med oss av och det är dessa vi behöver lyssna på.

Det kommer att visa sig att det du trodde var trist och tråkigt för mig framstår som intressant, det du upplevde som skamligt av mig känns igen, det du var osäker på för mig utgör något briljant. Genom berättelserna kommer du och jag att växa och bli mycket mer än vad vi trodde oss vara när vi höll alla tankar för oss själva.

Vi är alla viktiga delar i varandras berättelser. Utan oss är berättelserna ofullständiga.

Bild av Gordon Johnson från Pixabay