"Sommar..."

Det börjar med Greta och avslutas med Laleh. Såväl utomhustemperaturen som hettan i budskapen är hög vid båda tillfällena. Det har varit en lång sommar och många av alla berättelser som nått mig har varit vackra i sitt ibland vemodiga uttryck och sitt allvar. I beskrivningen av det vardagliga finns det dramatiska och personliga, det som går att identifiera sig med, ibland på ett smärtsamt sätt och alltid på ett meningsfullt vis. Det handlar sällan om okomplicerad framgång men ibland om framgångens kostnad eller baksida. Det handlar ibland om hopp men då också om vilja till förändring. 

Jag lyssnar på alla avsnitt, kronologiskt och slaviskt. Skälet är delvis att jag vill slippa välja men också att jag vill veta sådant jag inte visste att jag ville veta. Berättelserna som når mig har sin självklara källa men i samma ögonblick de når mig är de mina. Jag fastnar för något som du kanske inte skulle lägga märke till. Ord och musik rör mig på andra sätt än vad de rör dig. Vi hör inte samma saker och kan ändå känna igen oss i varandras lyssning tillräckligt för att kunna använda det som sagts som en gemensam utgångspunkt för ett fortsatt samtal; ett samtal som är vårt eget i vilket vi skapar vår berättelse tillsammans.   

Det har varit en lång sommar och mycket har varit annorlunda. Solens värmande strålar har inte varit lika självklart välkomna då de vid sidan om sin smeksamhet samtidigt är en påminnelse om det vi inte vill ha i form av en varmare planet. 

Att vara ute och dela plats med många andra som också vill njuta av möjligheten till detta har ibland inneburit känslor av obehag och den påbjudna distanseringen har skapat motsägelsefulla känslor och upplevelser av självmedvetenhet och nivåer av reflektion som ibland gjort det svårt att vara i nuet. 

Då jag ser film eller en serie märker jag hur en plågsam insikt når mig; hur jag var gång en scen där en större grupp människor obekymrat befinner sig på samma plats tänker att när det där spelades in var allt annorlunda. Jag kan höra mig själv tänka att jag skulle vilja vara där, i folkvimlet på gatan, i trängseln bland publiken vid en stor konsert, eller bara i den packade tunnelbanevagnen där människor står pressade mot varandra. Jag skulle vilja vara där utan att behöva fundera på sammanhanget. 

Det är i mellanrummet det händer att något visar sig. Det har varit en lång sommar och också ett ganska stort glapp som inte fyllts ut på samma sätt som det brukar. Istället har det funnits utrymme för tänkande och tvivel. Att tvingas till stillhet innebär en möjlighet för nya eller undanträngda tankar och det kan visa sig att något som känts viktigt visar sig som något annat och att det som tidigare upplevts som oproblematiskt och därför självklart visar sig vara värdefullare än vad jag tidigare trodde och därför värt att ta ansvar för. 

Bara att försöka vara sann i de påstående man ger sig själv i sin inre dialog är inte alltid lätt, i synnerhet då distraktionsnivån är hög. I stillhet kan sanningen tränga igenom och då kanske kräva handling. Det kan vara störande och ganska jobbigt, kanske till och med röra till det ordentligt, rent existentiellt, men det är nog värt sitt pris, både på individuell och kollektiv nivå. 

Nu är inte bara nu och sedan är sannerligen inte alltid sedan. Sedan är alltid, förr eller senare, också nu. 

Bild av Ioannis Ioannidis från Pixabay