"Meningslösheten är alltings moder..."
Obehaget i att finna sig mitt ute på ett hav, utan vind, utan rörelse åt något håll, utan kraft och utan tillförsikt, vad är det bra för, just där och då?
I efterhand, är det med tacksamhet jag prisar den uppmärksamhet jag, i förekommande fall, lyckats uppbåda för att göra också denna, till synes meningslösa, stund till en erfarenhet av värde.
Det är med detta perspektiv jag kontemplerar temat för det samtal jag häromdagen deltog i, stoicism.
All filosofi ger verktyg att navigera igenom livets kaos och även om det emellanåt kan kännas som om tillvaron är ordnad eller till och med väl ordnad så är livet till syvende och sist mestadels ganska rörigt. Därför är det inte konstigt om vi stundtals kan känna oss tämligen vilsna. Vad gäller stoicismen är de hjälpmedel som erbjuds handfasta, praktiska och lätta att antingen ta till sig eller förkasta. Stoicismen är sträng och därför lätt att skrämmas av men då det finns vilja att beakta de idéer som framställs i egen rätt, det vill säga som användbara och erfarenhetsbaserade råd, kan de visa sig vara till stor hjälp.
"Erkänn för dig själv att alla känslor kommer inifrån." Det kan låta lätt men hur ofta tänker vi inte att våra känslor är direkt avhängiga vår omgivning, att det är någon eller något annat som gör oss arga eller ledsna. Stoicismen kräver av oss att vi inte bara accepterar att detta ör en vanföreställning, utan vidare att vi ska ta ansvar för insikten om att de känslor jag har är mina och ingen annans. Vi har ett val. Vi kan hemfalla åt vår upplevelse, oavsett om den är angenäm eller obehaglig, och då låta den styra oss. Ett alternativ är att istället ta kontroll över känslorna, inte genom att blockera dem, utan genom att erkänna att de finns, att de är en del av oss, att de bör få den plats som de förtjänar och att de är övergående eller åtminstone föränderliga. Inget ör nämligen evigt. Allt vittrar. Markus Aurelius säger "Värdet av uppmärksamhet varierar i förhållande till vad det är som uppmärksammas. Det är bättre att låta bli att ägna mer tid åt de små tingen än de förtjänar."
Allt handlar om livets ekonomi. Den livsenergi som finns kan brukas eller missbrukas. Det handlar om en ändlig resurs som kan förvaltas på olika sätt. Därför är det, om vi vill leva ett liv där lusten överstiger lidandet väl värt att acceptera att vi, var och en, har ansvar för möjligheten att göra just vårt liv meningsfullt, eller med andra ord värt att leva. Ingen annan kan leva vårt liv åt oss. Vi är utlämnade till vår egen förmåga att axla detta ansvar, vilket stoicismen tydliggör. Det betyder inte att vi ensamma ska klara av den ena efter den andra svårigheten. Tvärtom betyder det att det vi bör göra är att erkänna vår bristfällighet och ta hjälp av andra eftersom detta är vad som krävs för att vårt och andras liv ska ha relevans eller riktning. Jag finns, inte för att "jag tänker", för att tala med Descartes, utan för att jag är i en relation till en värld, det vill säga överskrider mig själv eller med andra ord är i ett ständigt (till)blivande. Den enda förutsättning som med nödvändighet måste finnas för möjligheten till förändring är bristen, förutan vilken det inte finns plats för något annat än det som redan finns. Mina brister eller svagheter är min väg till världen. Erkännandet om att "alla känslor kommer inifrån" är min möjlighet att sträcka mig ut, eller snarare in, i världen och då bli det som är "jag", det vill säga en liten del i ett sammanhang, som jag annars står utanför.
På min väg ut, eller in, i världen kan jag lyssna till det stoiska rådet om att hitta någon att se upp till och respektera, någon som jag kan ha som riktmärke att förhålla mig till och lära av. I praktiken innebär det att uttala att det finns någon som har något som jag saknar men som jag gärna skulle vilja nå. Det handlar inte om att jag vill ta något ifrån någon annan utan tvärtom att jag vill förstå hur också jag kan uppnå något jag finner beundransvärt. Jag har då hittat en förebild att inspireras av. Mer än något annat borde det vara en strävan hos var och en av oss, inte bara att finna vår inspirationskälla utan också att själva bidra till ett sammanhang genom att göra oss själva till möjliga förebilder för andra, inte för att vi är fullkomliga utan tvärtom för att vi är bristfälliga och just därför behöver finnas i någon annans medvetande som en inspiration. Det handlar om en process som alla bekräftas av. Det finns inga förlorare i det ömsesidiga överlämnandet.
Nästa passus handlar om den uppmärksamhet vi ger det ena respektive det andra och hur den fördelas mellan dessa olika fält. Gör dig själv medveten om hur mycket tid du ägnar åt distraktioner istället för att fokusera på det du skulle kunna göra om du valde annorlunda. Definiera vad meningsfullhet innebär för dig och ta dig samman. Ja, det är sannerligen en rätt strängt uppmaning, men icke desto mindre fullt rimlig. Allt handlar om begränsade resurser och det finns de val som är mer rätt för dig än andra.
Påminn dig själv om att du inte är ämnad att dra fötterna efter dig. Du föddes inte för att vara lat. Det betyder inte att du ska slita ner dig själv genom meningslöst och själsdödande arbete, men inte heller att du ska sova dig igenom livet. Du föddes med potential att bidra och det är bara i den deltagande ansträngningen du realiserar din potential och medskapar meningsfullhet. Hur fulländad och fantastisk du än får för dig att du är så är du ändå ingenting utöver det sammanhang till vilket du bidrar och från vilket du får ditt erkännande. Den högsta dygden är således ödmjukhet i relation till ditt sociala sammanhang. En ömsesidig insikt om detta utgör i alla tänkbara situationer en fantastisk förutsättning att skapa stora värden och mycken meningsfullhet.
Var närvarande i samvaron med andra. Sträva efter att vara i rummet och i stunden istället för att glida fram och åter mellan dåtid och framtid medan du zappar mellan olika virtuella verkligheter. Sammalunda när du arbetar. Låt ditt medvetande fokusera på det du gör och på det du försöker åstadkomma. Arbeta med tålamod, uppmärksamhet och omsorg. Du kommer att upptäcka vilken tillgång ett odelat fokus är för din kreativitet och din livskvalitet.
Påminn dig själv om att tid är vår absolut värdefullaste tillgång. Marcus Aurelius säger "Lev inte som om du har ett oändligt antal år framför dig. Döden finns
alltid i din närhet. Medan du fortfarande lever och har förmågan, var god!" Du kan enkelt räkna de timmar du redan levt men du kan omöjligt känna till hur många som återstår. Håll medvetenheten om döden
nära dig och hänge dig inte åt tidsfördriv. Vi springer hela tiden mot stupet. Att då fördriva tiden är detsamma som att rusa med ögonbindel och hörselkåpor eller med andra ord att missa allt som finns att
upptäcka på vår väg mot existensens upphörande, något som måste betraktas som det största slöseri med möjligheter som det går att ägna sig åt.
Stoicismen kräver uppmärksamhet och ansträngning men om du omfamnar den kommer den att ge dig mer tillbaka än du satsar. Ett gott liv är att ägna mindre kraft åt att jämföra, kritisera och
konsumera och mer kraft åt att skapa, lära och leva.