17. apr, 2019

"Att tro eller inte tro, det är frågan..."

Jag känner ibland en avund gentemot troende människor. Tänk att ha en övertygelse om något. Något som innebär absolut visshet. Jag vet att de allra flesta som hyser någon sorts tro, från tid till annan, tvivlar. Så måste det vara; att tro är inte att veta. När livet är rörigt och frågetecken ställer sig i kö skulle det ändå kännas lättare om det fanns något att falla tillbaka på, något som inte skulle behöva ses ur olika perspektiv. 

Någon lär ha sagt att detta med att filosofera är att undergräva sig själv. Filosoferandet är alltså inte riskfritt. Att ställa frågor är att söka svar. Det som är krävande vad gäller det filosofiska frågeställandet är att det kan kännas som om svaren antingen är för många eller att de inte visar sig alls. Filosoferandet utgör i detta en så stor otillfredsställelse, ett ständigt pågående antiklimax. 

Likväl är det filosofiska undersökandet av livet det jag ständigt återkommer till. Också då det är frustrerande genom att frågandet hela tiden skapar nya frågor. Det filosofiska livet ger aldrig entydiga svar och de svar som kommer skapar genast nya frågor. Bra dagar är detta en utmaning att anta; något som innebär spänning och skapar en kreativ och produktiv process. Mindre bra dagar kan det ständiga frågeformulerandet kännas poänglöst. Dåliga dagar kan processen innebära oerhört mörka tankar om livets och världens ständiga och till synes meningslöst föränderliga oskärpa. Alla livlinor riskerar då att brista och jag faller ner i en malström av negativitet. Ett fenomen som just då inte bara känns oundvikligt utan dessutom hopplöst återkommande. 

Som tur är återvänder jag alltid förr eller senare till tanken om att det filosofiska frågandet är nödvändigt. Sokrates lär ha uttryckt att ”det oreflekterade livet inte är värt att leva”. Det är paradoxalt nog så att den tankens irrfärd som för oss ner i de mest bråddjupa dalar av meningslöshet är desamma som också tar oss upp i de kreativa och produktiva sfärer i vilka skapas de mest fantastiska tankekonstruktioner. 

Kanske är utgångspunkten själva pudelns kärna, detta med avund. Det handlar om att erfara något och inbilla sig att man därför kan veta något om detta. För mig handlar det om att jag tillskriver andra människor ett inre liv som på något sätt skulle vara lättare än mitt. Vad gäller de troende inbillar jag mig att de alltid har sin övertygelse att falla tillbaka på, men det är ju inget jag kan vara säker på. De frågor de ställer när livet och världen verkar utgöra ett drama fyllt av orättfärdighet är antagligen ganska lika de jag formulerar. 

Om jag skärskådar mitt inre liv så nog är det så att jag hyser en övertygelse; nämligen att filosoferande leder till insikt och vidare till ökade möjligheter att handla gott. I linje med detta formulerar jag en fråga som saknar ett entydigt svar. Kan filosofisk aktivitet vara föremål för tro, ja till och med innebära en övertygelse att falla tillbaka på då marken under våra fötter gungar?

Bild av Engin Akyurt från Pixabay 

16. apr, 2019

"I begynnelsen var ordet..."

Det var länge sedan jag filosoferade, ja, alltså tänkte till om något med förundran och nyfikenhet. Jag känner att det är hög tid att återuppta det som ju kan betraktas som en god vana och ett sätt att mota galenskapen i grind i en allt mer komplex och utmanande värld. 

Det första jag lägger märke till är hur det känns. Jag undrar därför varför det påstås att ordet är primärt, det vill säga att det är ur ordet hela vår existens når oss? Är det ett rättvisande och tillämpbart sätt att betrakta världen på? Vad händer om vi istället föreställer oss att ursprunget når oss i form av en känsla? 

I begynnelsen var glädjen...nyfikenheten...hungern...rädslan... Kort sagt, det första vi upplever är det som känns och som inte helt enkelt kan formuleras i ord. En sådan slutsats skulle kunna resultera i att vi istället för att uppmanas att sätta ord på det vi känner uppmuntras att förmedla vår känsla, på andra, mer direkta sätt. För hur mycket jag än älskar ordet och de språkliga uttrycken så råder det ingen tvekan om att det skapas en distans i överföringen mellan hur något känns och hur jag med ord kan beskriva detta. 

Det finns en rad möjligheter att mer direkt förmedla känslor än via ordet. Dessa inbegriper, i den kultiverade värld vi befinner oss, alla olika former av konst. Allra tydligast för mig utgör kanske musiken en förmedlare och förstärkare av känslor. 

Det är stor tragik att vi upplever en samhällsutveckling där rationalitet och effektivitet får mer spelutrymmen på bekostnad av de konstnärliga uttryck som representerar människors känslor och deras mående. Det är paradoxalt att det parallellt råder en motsatt trend vad gäller de områden där rationellt tänkande och analys bör råda: politik och ekonomi. Det politiska spelet i vår högindividualiserade epok kan tyckas bestå i en allt högre grad av fabricerade sanningar vilka kännetecknas av hur illa underbyggda de är. De saknar i mångt och mycket grund i vetenskapligt tänkande och dess ambassadörer har förirrat sig ut i det grundlösa tyckandets sankmarker. Budskapen de skriker ut appellerar till känslan av brist eller orättvisa vi tycker oss uppleva. 

Redan Platon menade att det sociala sammanhanget är av vikt för hur vi agerar och mår. För att vara en god människa, och med Platon innebär det ju en objektiv egenskap, detta med godhet, så bör vi omge oss med andra goda människor. Att Platon är en mångfasetterad och konstruktiv tänkare är oomtvistligt. Han har bidragit med oerhört mycket till den filosofiska sfären. Vi bör dock, när vi läser honom idag vara försiktiga med hans elitistiska förhållningssätt. Vi kan inse hur begränsade vi blir om vi fullt ut anammar hans idé. Det finns idag ett begrepp för den position där vi isolerar oss med vårt sätt att tänka på, nämligen åsiktskorridor. I en sådan tankebubbla kan vi omöjligt befinna oss om vi vill föra filosofiska samtal och tänka mer noggrant. Om vi däremot känner att vi mår dåligt på jobbet, i skolan eller i något annat socialt sammanhang, i vilket vi befinner oss, och vidare kan härleda disharmonin vi upplever till det agerande och de åsikter som har med människorna runt oss att göra, bör vi kanske fundera på möjligheterna till förändring. Vi riskerar att bli nednötta i vår strävan att skapa något som vi tror är det rätta, om vi hela tiden stöter på patrull i form av negativa återkoppling. 

Var uppmärksam på hur det känns och på huruvida ett samtal, ett tankeutbyte eller ett hantverkande vinner på det sammanhang i vilket det utspelar sig eller om det skulle fungera bättre någon annanstans. 

Fortsätt också använda och dra nytta av orden och kom ihåg det som är soundtracket i ditt liv. Håll musiken nära och lyssna utan distans. Det handlar inte om att förstå. Det handlar om att vara.

Bild av Pexels från Pixabay 

21. apr, 2018

"Nuet glider så lätt iväg..."

Så sitter jag där, i solen och känner de varma vindarna i ansiktet. Det är verkligen en stund av stillhet och närvaro...skulle kunna vara i alla fall, om jag inte ganska snabbt glider in i minnet av en dag, många år tidigare.

Minnet ger sken av att det var annorlunda då, att alla möjligheter stod vidöppna och villiga att låta sig fångas. Det burrar till i mobilen och jag väljer att kolla vad det gäller, trots att jag vet att det nog vore mer värt att spara detta till senare.

Tankarna, som nyss upptogs av en föreställning om hur det var tidigare, tar ett skutt två veckor framåt i tiden. Jag kollar min kalender och formulerar sedan ett svar på frågan som nått mig via displayen på min mobiltelefon. Bra, tänker jag, nu har jag bokat möte om det där som ska hända senare, under hösten, så nu ska jag bara sitta här och känna solen värma och höra fåglarna kvittra...

Men vänta, måste komma ihåg att ta upp imorgon frågan om hur det blir nästa vecka med det jag planerat, men som nu inte blir av... Ska vi hitta ett alternativ eller bara ställa in? Vad skulle vi kunna göra?

Efter en stunds funderande lägger jag plötsligt märke till någon som promenerar förbi och ser sådär avundsvärt tillfreds ut... Jag inser att jag ägnat en lång stund åt problemlösning  inför nästa vecka och känner att frågan väcks om varför det är så svårt att bara vara still i detta nu. Vad är det för drift vi har som gör det så lätt att låta nuet glida undan och istället fokusera på det onåbara som ju befinner sig tidigare eller senare.

En filosofisk reflektion angående detta är att vi som människor inte "är" utan att vi med nödvändighet "blir", alltså att vi definieras av vårt eget självöverskridande i tid och rum, och därför inte mer än väldigt korta stunder förmår "vara" i nuet. Vi blir ständigt till. Vi är processer i görning.

Kanske ska vi bara acceptera att det är så det fungerar, men kanske ska vi samtidigt undersöka på vilka sätt vi kan öva på att hålla kvar nuet och då upptäcka värdet av det som ligger i denna känsla av närvaro, med oss själva, med varandra och med världen.

Vi kan ta tillvara på erfarenheten av vad som sker i det goda samtalet, i det kreativa skapandet då vi skriver, bakar, planterar om blommor eller ägnar kärleken uppmärksamhet. VI kan tänka noga på vad som sker i dessa stunder av nu- och härvaro, för att sedan försöka upprätthålla stillheten i vår vardag lite oftare, så att vi då vi sitter där i solen och känner de varma vindarna i ansiktet verkligen inser hur priviligierade vi är, just i detta nu.      

5. apr, 2018

"Men är det naturligt..."

Yuval Noa Harari skriver i sin bok Sapiens "alltsedan den kognitiva revolutionen har det inte funnits ett ´naturligt levnadssätt` för sapiens. Det har bara funnits kulturella alternativ på en förvirrande bred palett av möjligheter."

När vi ibland slänger in begreppet naturligt i diskussioner som handlar om människors olika sätt att vara på, vore det därför meningsfullt att undersöka ordentligt vad det är vi menar. Om det är så att vi faktiskt tror att det finns mer eller mindre naturliga beteenden eller vanor och att dessa på något sätt kan kopplas till moraliska idéer innebär detta att det blir svårt att se något ur ett annat perspektiv och därmed krångligare att föra ett genuint samtal med någon, d v s tala samman i betydelsen att delta i en gemensamhetsakt.

Att vi tycker, tänker och värderar olika är inte detsamma som att vi inte kan tala samman om dessa olika perspektiv. Om vi däremot kopplar någon av våra preferenser till begreppet naturlig innebär det ett antagande om något mer ursprungligt; något som kom innan det kulturellt betingade; något med ett högre värde. När det jag, du eller vi påstår har ett sådant värde, till skillnad från det som hen eller de påstår, så innebär det en hierarkisk ordning bland idéer och tankar. Mycket av förutsättningen för en dialog är då borta.

Vi behöver vara noga med hur vi talar, och kanske också med hur vi tänker. Om begreppet naturligt kopplas till något som i själva verket är kulturellt, också om det bara existerar i vårt huvud, så innebär det likväl en påverkan på vårt förhållningssätt.

Vi behöver öva oss på att se, tänka på och tala om oss själva, i den värld vi som människor skapar, som intimt förknippade och sammanbundna delar i detta större sammanhang, snarare än att jämföra oss själva och våra beteenden utifrån ett perspektiv som handlar om vad som är mer eller mindre naturligt. 

1. mar, 2018

"Gör varje handling viktig..."

Tänk aldrig att det inte spelar någon roll, det du gör eller tänker! Gör det du behöver göra, men alltid med inställningen att det är ditt beslut och att det finns en anledning till att du väljer som du gör.

Jag minns senast Stockholm begravdes i snö, det kom mer än nu och över en natt förändrades mycket. Att det rådde snökaos var otvetydigt, men vad som var mer svårt att förstå var resultatet av det amerikanska presidentvalet.

Morgonen 9 november 2016 kändes overklig och känslan av att leva i en obegriplig värld var utan tvekan starkare än på länge. Den morgonen sa jag till mig själv att det vettiga och på alla sätt logiska att göra borde vara att promenera till jobbet. Det skulle antagligen ta lite längre tid än vad det skulle göra en mindre snöig dag men alla alternativ var sämre.

Det jag dock insåg var viktigt för mig, det jag absolut måste göra denna morgon, trots att jag visste att det förmodligen skulle få mig att komma försent till jobbet och att det troligtvis var förenat med viss fara och stort besvär, var att ta cykeln.

Jag föstod att de flesta skulle betrakta mig som en idiot som försökte cykla denna kaosdag, men det stod helt klart för mig att det var viktigt att just denna dag stå fast vid övertygelsen om att allt är möjligt och ingenting självklart.

Det handlade inte om något stordåd. Det var något trivialt och ganska korkat, men för mig spelade det roll, detta att inte ringa och sjukskriva mig för att kunna krypa tillbaka ner under täcket och sedan sörja över världen och hur den utvecklas. Jag ville utmana världen denna dystra onsdagsmorgon.

Mycket riktigt kom jag försent till jobbet, men med en känsla av att ha bevisat för mig själv något mycket viktigt, att aldrig ge upp en idé, hur dum och galen den än verkar, om det handlar om något som för mig är meningsfullt. Den dagen var, mot alla  odds, en mycket bra dag. trots att de samtal som fördes ofta handlade om hur hemsk världen är.

Jag tänker ofta på att detta med att ta aktiv ställning för något kanske inte alltid är helt lätt för andra att förstå varför det är viktigt, i synnerhet om det vi gör inte på ett tydligt sätt kan kopplas till ett synbart resultat. Vad jag i tanken når fram till är att det måste få finnas saker som är viktiga i sig själva, också då de är svårbegripliga för andra att förstå, och att detta är sådant vi inte ska kompromissa med.

Vi kan uppmuntra andra till att ställa frågor och på så sätt inleda dialoger i vilka vi kan lära oss båttre förstå våra motiv för hur vi handlar men också se andras perspektiv och på så sätt utvecklas som människor. 

Vad som är centralt är att inse att det spelar stor roll vad vi som individer gör, hur vi talar med andra om det, varför vi gör det och huruvida vi är medvetna om att det påverkar vårt eget och andras liv. Att ta ansvar är att låta bli att påstå att det inte spelar någon roll. Allt du gör är av betydelse. Du är viktig! 

NyareÖversiktÄldre